2

Recension på LitteraturMagazinet: ”En sån som du” av Gillian Flynn

Nu ligger min recension av Gillian Flynns spänningsnovell En sån som du uppe på LitteraturMagazinet (klicka för att läsa)!

Humorn är nästan lika svart som karaktärernas inre och det är alldeles, alldeles underbart!

Läs recensionen här eller klicka på bilden.

/Kriss på Spyglass Text

En sån som du

Etiketter:, , , , , , ,

0

Julklappstips/recension: ”Poirots jul” av Agatha Christie

Posted by admin on 9 december, 2015 in Bokdetektivens julklappstips, Bokrecension, Deckare

Under hösten har ytterligare tre Agatha Christie-deckare kommit ut på Bookmark Förlag, precis lika snyggt formgivna av Sara Acedo som tidigare nyöversättningar, men såhär i juletid kändes det klockrent att välja Christies Poirots jul!

Poirots julNär den ålderstigna miljonären Simeon Lee tar det oväntade beslutet att sammankalla alla sina barn för att fira jul tillsammans på hans herrgård, blir alla mycket förvånade. Familjerelationerna är knappast varma, men hans söner och deras fruar har alla privata skäl för att närvara. Utöver den ständigt närvarande butlern och övrigt herrskapsfolk, får julfirandet även en del oväntade gäster. En ung, vacker spansk-engelsk dam har anledning att stiga över tröskeln, liksom sonen till Simeon Lees gamla kompanjon.

Alla ska de tillbringa julen i det ståtliga huset och trots spända släktförhållanden försöka njuta av julmat och sprakande brasor. Simeon själv verkar njuta av att se osämjan få nytt liv, men julstämningen hinner inte infinna sig förrän miljonären själv hittas brutalt mördad i sitt sovrum – ovanligt brutalt. Begreppet blodsband får en helt ny, mer konkret betydelse och Hercule Poirot anländer i precis rättan tid.

Väldigt trevlig Christie-deckare! Gåtan är klurig men som läsare har jag ändå en chans att räkna ut de väsentliga delarna av hur mysteriet hänger ihop och få känna mig lite smart. Samtidigt vill jag naturligtvis inte att det ska vara för enkelt – men det brukar inte vara ett problem i hennes böcker. Faktum är att den stora frågan om vem som är mördare nog var den största överraskningen hittills, av alla Agatha Christie-deckare jag läst. Och jag har läst många. Vansinnigt snyggt gjort. Sådant sätter fingret på varför jag tycker att Christie fortfarande är tidernas bästa pusseldeckarförfattare.

Ur Poirots julDäremot hade jag sett att hon gjorde lite mer av själva julbiten. Mordet sker redan innan julafton, vilket gör att julstämningen aldrig hinner uppstå. Detta har delvis sin naturliga förklaring i att det faktiskt inträffar ett mord, men samtidigt kan jag inte låta bli att undra varför Christie inte placerade mordet på självaste julafton. Utredningen hade sedan kunnat utspela sig under mellandagarna. En detalj i sammanhanget, men jag hade gärna sett mer stämningsfullt julgransskimmer, läcker julmat och gnistrande snödrivor. Men trots detta var det en mycket angenäm decemberläsning, som jag verkligen rekommenderar som julklapp till alla som tycker om spänning i någon form (klicka på bilden för att läsa ett utdrag). Just nu finns boken till rabatterat pris på Bokus och Cdon, så det är bara att passa på.

God jul önskar Kriss

blodblodblodblod

Etiketter:, , , , , , , , ,

5

Julklappstips för spänningsnörden!

Jag har en förmåga att dras till tjocka böcker, så ibland är det skönt att läsa något lite kortare. När jag upptäckte att novellförlaget Novellix skulle komma ut med fyra noveller av självaste Agatha Christie blev de ett måste på läslistan!

Novellerna kan såklart köpas separat, men eftersom de i samlad form levereras i en fin ask (klicka för att komma till Novellix Agatha Christie-sida), känns detta som en klockren julklapp till alla som tycker om spänning. Dessutom är omslagen formgivna av Sara R. Acedo, enligt mig formgivarnas formgivare. Så nu står novellerna på parad i vardagsrummet, som en del av inredningen!

Novellix-fyran Agatha

Tommy och Tuppence är ett detektivpar som inte vunnit riktigt samma berömdhet som Miss Marple och Poirot. Synd, för de är väldigt charmiga!

Skärmavbild 2015-11-25 kl. 11.47.20I den här novellen får de uppdraget att avslöja vad en ung kvinna anser vara det perfekta alibit – hon har befunnit sig på två platser samtidigt och orterna ligger så långt ifrån varandra att hon inte haft möjlighet att resa emellan. Dessutom finns vittnen som kan intyga hennes närvaro på båda ställen. Å Blunts Briljanta Detektivbyrås vägnar blir det Tommy och Tuppence uppdrag att luska ut hur detta kan vara möjligt.

Som alltid med noveller finns risken att någon inte håller samma nivå som de övriga. Alla fyra noveller är väldigt mysiga och Christies speciella berättarröst känns igen, men jag tyckte ändå att Ett vattentätt alibi var lite för förutsägbar. Lösningen var säkert lite mer ovanlig och oväntad när novellen skrevs. Tommy och Tuppence var däremot väldigt trevliga att återse!

Skärmavbild 2015-11-25 kl. 11.32.36Döden i floden är det Miss Marple som tar på sig uppdraget att utreda en ung kvinnas brutala död, efter ett fall från en hög bro. Vem var det egentligen hon skulle träffa där på bron – och varför mitt i natten? Vad alla andra tror är självmord visar sig ha en betydligt mer ondskefull och manipulativ förklaring.

Trots att jag anade på ett ungefär hur det låg till var detta en lite obehagligare novell med den rätta mordstämningen. Otroligt snygg, dessutom. Rött, svart och guld fungerar alltid.

novellen Diomedes hästar blir Poirot indragen i ett drama kring en medelålders, rörelsehindrad herre och hans unga, vackra döttrar, varav en håller på att fastna i kokainmissbruk. Poirot får i uppdrag att hitta narkotikadistributören, men allt är inte riktigt som det ser ut… Även om jag personligen inte tyckte att alla delar riktigt höll, lyckades gåtans lösning gå mig förbi. Dessutom är det alltid roligt att se hur man som läsare tar vissa saker för givet – bara för att någon sagt att det är så…

Skärmavbild 2015-11-25 kl. 11.35.57   Skärmavbild 2015-11-25 kl. 11.39.39

Den novell jag tyckte allra bäst om var ändå Den blå pelargonen, som kanske även är den snyggaste, trots att jag brukar föredra rött och svart. Vid en middagsbjudning underhålls gästerna med en berättelse som både är en spökhistoria och ett mysterium. Även Miss Marple sitter med vid bordet – och hon är i sitt esse. Ur novellen:

Om ni ville döda någon, hjälpte sir Henry henne på traven.

Ja visst, ja. Om jag ville det skulle jag inte förlita mig på skräck. Jag vet att man läser om att folk dör av det, men det verkar vara mycket osäkert, och de mest nervösa människorna är mycket modigare än man egentligen tror att de är. Jag skulle förlita mig på någonting mer definitivt och säkert och planera det hela mycket noggrant.

Miss Marple, sa sir Henry, ni skrämmer mig. Jag hoppas att ni aldrig ska vilja röja mig ur vägen. Era planer skulle vara för bra.

Mysteriet innefattar en blå blomma, en vacker tapet och en minst sagt skräckslagen kvinna. Underhållande!

Tack till Novellix för recex! Hoppas på fler mystiska noveller framöver.

/Kriss

Etiketter:, , , , , , , , ,

0

Recension på LitteraturMagazinet: ”Främlingar på ett tåg” av Patricia Highsmith

Nu ligger min recension av Patricia Highsmiths psykologiska thriller Främlingar på ett tåg uppe på LitteraturMagazinet (klicka för att läsa)!

Upplösningen dröjer till bokens allra sista sida. Det är så en psykologisk spänningsroman ska skrivas.

Läs recensionen här eller klicka på bilden.

/Kriss på Spyglass Text

Främlingar på ett tåg

Etiketter:, , , ,

2

Recension: ”Kvinna inför rätta” av Louise Doughty

Posted by admin on 30 oktober, 2015 in Bokrecension, Psykologisk thriller

Oktober har av olika orsaker varit månaden av Stora Förseningar. Mycket att göra i firman, mycket i övrigt – samt en längre recex-kö. Då är det trevligt att läsa något av en helt ny författare, i en rättegångsform som är något helt nytt för mig!

kvinna inför rätta storYvonne Carmichael har ett liv som många avundas. Hon är framgångsrik genetikforskare, har ett lyckat äktenskap och två utflugna barn. På ytan är allt som det ska och mer därtill – men på natten skriver hon hemliga brev.

Hon har blivit inbjuden till att föreläsa vid ett seminarium och det är där hon träffar honom, mannen vars attraktionskraft inte går att undkomma. Gamla glömda begär kommer upp till ytan och får henne att göra saker hon aldrig trott sig vara kapabel till. Nu är det hennes tur att drabbas av den stora passionen, men efter ett oplanerat kärleksmötet på en minst sagt offentlig plats, är vägen tillbaka plötsligt spärrad. Den hemliga relationen skapar ringar på vattnet och snart befinner sig Yvonne Carmichael i ett kaos som inte går att kontrollera – och i centrum av en mediebevakad mordrättegång.

Den här boken drogs jag in i direkt. Det börjar med att Yvonne befinner sig på rättegången, vilken jag som läsare sedan får bakgrunden till i form av återblickar. Eftersom detta inte är någon deckare, utan en psykologisk thriller i rättegångsform, är det ett bra upplägg. I många äldre thrillers (just nu läser jag Patricia Highsmith, som är ett bra exempel) dröjer det innan dramat tar fart – och eftersom man som läsare inte vet vad som ska komma, riskerar startsträckan i psykologiska thrillers att bli för lång. Läsaren hinner tröttna. Det tar för lång tid. I Kvinna inför rätta är det ingen spoiler att avslöja att Yvonne ska komma att stå i centrum av en mordrättegång. Frågan är varför hon befinner sig där, denna helt vanliga 52-åriga yrkeskvinna – och vad som ska hända med henne när rättegången är slut.

Kvinna inför rätta baksidestextSpråket är välskrivet och lättläst. Det märks att författaren har skrivit mycket i sina dagar och det skapas en stor närhet till Yvonne som person. Eftersom hon är så ”vanlig” är det lätt att identifiera sig med både henne och känslan av att plötsligt befinna sig i något man inte kan påverka. Detta är faktiskt något av en mardröm för mig – kanske har jag tittat på för många avsnitt av 48 Hours… Just den känslan använder sig författaren av på ett mycket framgångsrikt sätt, både under rättegången (under bokens senare del) och i övrigt.

Trots den intresseväckande inledningen tycker jag dock att det blir lite för mycket fokus på annat än själva spänningen i bokens första hälft. Jag är ju en inbiten spänningsläsare och när Yvonne träffar och umgås med sin älskare tappar jag emellanåt lite läsfart. Mycket av dramat utspelar sig i Yvonnes tankar och inre känsloliv, delvis på bekostnad av yttre dramatik. Istället skapas spänningen utifrån små, skickligt utplacerade löften till läsaren om vad komma skall… Detta behövs, eftersom det för min personliga smak bitvis blir lite för mycket passion, lite för lite thriller.

Och ändå är just detta den psykologiska thrillerns främsta styrka: Att jag får möjlighet att lära känna huvudpersonen på djupet – innan dramat tar fart på allvar. Och det gör det.

Sammanfattningsvis är Kvinna inför rätta en välskriven och obehaglig psykologisk rättegångsthriller med en twist alldeles i slutet som väcker fascinerande frågor om vad ansvar och skuld egentligen är…

Det blir fyra glänsande bloddroppar i betyg. Tack till Forum bokförlag för recex!

/Kriss
blod blod blod blod

Etiketter:, , , , , ,

0

Recension: ”Mordet på Orientexpressen” av Agatha Christie (1934)

Posted by admin on 25 oktober, 2015 in Bokomslag i fokus, Bokrecension, Dagens tips, Deckare, Klassikerprojektet

Det var länge sedan jag läste Mordet på Orientexpressen för första gången. Det ihop med det faktum att detta kanske är en av Christies mer kluriga deckargåtor gör det till en självklar bok att läsa flera gånger!

mordet på orientexpressenHercule Poirot ska resa med det eleganta passagerartåget Orientexpressen, från Istanbul till Calais. Med på tåget finns en ovanligt brokig skara resenärer, bland andra en greve, en rysk furstinna, en amerikan, en italiensk herre, en svensk dam och en sval brittiska. Poirot ser fram emot resan med det fina tåget, men när det går rakt in i en snöstorm och fastnar i snödrivorna bland bergen i Balkan, blir resan betydligt mindre gemytlig. En av passagerarna hittas bestialiskt mördad i sin sovkupé och frågorna hopar sig: Vem var den falska konduktören som setts smyga förbi i korridoren? Varför är offrets skador både omfattande och varierande? Och vem var det som passerade Poirot, iklädd morgonrock i rött siden?

Mordet på Orientexpressen är som nämnt en av Christies mer svårlösta deckargåtor. Persongalleriet är lika omfattande som vanligt, kanske har det till och med fler misstänkta än vanligt och ingen av dem verkar ha någon direkt koppling till de andra. Eftersom jag läst boken tidigare borde jag minnas ungefär hur det hängde ihop, men det tog ett bra tag innan jag började känna mig säker. Och då hade jag istället glömt eller blandat ihop detaljerna.

par i brottNågot annat jag uppskattar med den här boken, som inte alla Christies berättelser har, är de charmiga kapitelrubrikerna! De ger en tydlig struktur, vilket behövs när så många misstänkta ska förhöras, och skapar även förväntan inför varje ny del. Vad sägs till exempel om ”Konduktören i sovvagnen”, ”Fettfläcken i det ungerska passet” eller ”Ett skrik i natten”? Detta tillsammans med kartan över tågets alla sovvagnar och kupéer ökar pusselmyset ytterligare (trots att bilden av tåget hade kunnat ha snäppet bättre upplösning).

Men kanske framför allt: Kryssningar på Nilen, engelska byar och spöklika hus i all ära, men ingenting slår stämningen på ett gammalt passagerartåg, medan vinden viner och snön yr utanför fönstren… Det är nästan så jag blir sugen på vinter och miljövalet vinner till och med över min djupa fascination för mordgåtor på isolerade öar.

Liksom alltid: Christies böcker inte bara klarar omläsningar – de kräver dem!

fem små grisarNyligen kom det ut tre till Agatha Christie-böcker i nyöversättning av Helen Ljungmark, från Bookmark Förlag. Det är dags för Par i brottFem små grisar och 4.50 från Paddington - och även om jag läst de två senare är det med andra ord inte omöjligt att jag tar mig en titt på dem igen…

Det tål förresten att upprepas – vansinnigt vacker formgivning av Sara R. Acedo! 4.50 från Paddington är dessutom utsedd till Veckans bokomslag – se högermarginalen.

Stort tack till Bookmark Förlag för recexen!

/Kriss på Spyglass Text

blodblodblodblodblod

Etiketter:, , , , , , , , , , , ,

4

Recension: ”Vindsträdgården” av Virginia Andrews – bok 1 i Dollanganger-serien

Posted by admin on 11 oktober, 2015 in Bokrecension, Gotisk skräckromantik, Romantik

Det var en mindre evighet sedan jag läste Virginia Andrews böcker och minnet av vilka jag faktiskt läste som tonåring är diffust. Men det var i tidiga tonåren, det är ett som är säkert. Vindsträdgården är första boken i serien om syskonen Dollangangers dramatiska levnadsöden.

vindsträdgårdenSyskonen Cathy och Chris Dollanganger lever ett idylliskt liv med sina föräldrar och yngre tvillingsyskon Carrie och Cory. Föräldrarna är lyckligt gifta, huset de bor i är bohemiskt och vackert och översållat med underbara föremål. Tillvaron är i det närmaste en fest, men när fadern plötsligt omkommer i en bilolycka krackelerar den vackra ytan och sedan länge gömda familjehemligheter tvingas upp till ytan.

Det visar sig bland annat att huset och familjens alla  ägodelar köpts på kredit. Mamma Corrine står däremot utan utbildning och möjlighet att försörja familjen och de tvingas flytta till Corrines förmögna och snåla föräldrar, långt från den trygga tillvaron i hemstaden. Resan blir strapatsrik och redan tidigt börjar Cathy ana att något inte står rätt till med morföräldrarna. I deras ståtliga hus göms syskonen undan på vinden, allt för att Corrine ska hinna övertala sin döende far om att inte utesluta henne ur sitt testamente – trots att hon begått den djupaste av synder…

Nyligen läste jag att inte alla av Virginia Andrews böcker faktiskt skrevs av henne själv. Faktum är att hon, innan hon avled i bröstcancer 1989, bara hann skriva serien om syskonen Dollanganger - VindsträdgårdenBlomblad för vindenTörnbädden och Lustgården - samt Älskade AudrinaFlickan från himlenSvart ängel, en del av Fallna hjärtan och Garden of shadows (aldrig utgiven på svenska, vad jag förstår). Hon skrev även en tidig sci-fi-bok.

Flowers in the attic2Vem har då skrivit den strida bokström som tillkommit i hennes namn efter hennes död? (Läs här för lista över böcker.) Jo, en thriller-författare som senare blivit identifierad som en viss Andrew Neiderman. Tydligen är det inte klarlagt om eller hur många manus Andrews lämnade efter sig, vilka Neiderman ”skrev klart” och vilka han skrivit helt själv. Oavsett är detta ännu ett exempel på en författare som lånat/stulit/inspirerats av andra, avlidna författares karaktärer och berättelser. Fel eller inte – det är en svår fråga. Personligen har jag svårt för det.

Vindsträdgården är verkligen en udda bok. Den är mycket romantisk: vi pratar utsökta klänningar i rosa siden, glitterbeströdda baler och samtliga familjemedlemmar har vackert, silverblont hår och klarblå ögon. Teman som drömmar och längtan, närhet och åtrå blandas med milt uttryckt destruktiva familjemönster, girighet och bråddjupa svek – allt i en vad jag vill kalla överraskande blandning. För intrigen håller sig inte bara på en romantisk nivå. Den går över alla gränser och blir både hemsk, realistisk och erotisk. Tabubelagda ämnen läggs mitt framför näsan på läsaren och därmed är detta mer än ”bara” en romantisk ungdomsroman. Det är i allra högsta grad en vuxenbok.

Jag skulle även vilja kalla det en modern klassiker, som jag tycker att alla som uppskattar populär skönlitteratur ska läsa någon gång i livet. Andrews har inte precis rykte om sig att vara finlitterär – men i läsarens värld har det ingen betydelse. Serien om syskonen Dollanganger finns faktiskt inte på något svenskt förlag i nuläget, däremot som ljudböcker på Storytel där de är inlästa av Julia Dufvenius (sista boken kommer i november). De finns också på Tradera och Bokbörsen.

Det enda jag har att invända emot är att boken blir lite för ordrik och att det dröjer innan dramat tar fart på allvar. Men det är en bisak. Fyra bloddroppar i betyg!

/Kriss på Spyglass Text

blodblodblodblod

Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

0

Recension på LitteraturMagazinet: ”Ett förbud mot mord” av Louise Penny

Posted by admin on 8 oktober, 2015 in Bokrecension, Deckare, Mina recensioner på LitteraturMagazinet!

Nu ligger min recension av Louise Pennys pusseldeckare Ett förbud mot mord uppe på LitteraturMagazinet (klicka för att läsa)!

Den välbärgade familjen Finney har samlats på ett värdshus för att hedra minnet av den avlidne fadern. Dagen efter ett rasande åskoväder saknas plötsligt en person… En mordgåta som osar Agatha Christie.

Läs recensionen här eller klicka på bilden.

/Kriss

ett förbud mot mord

Etiketter:, , , , , , , , ,

0

Min Henning Mankell

Posted by admin on 5 oktober, 2015 in Bokbubbel, Mina recensioner på LitteraturMagazinet!

Här finns min text om Henning Mankell, idag på LitteraturMagazinet. Klicka på bilden. Vila i frid!

/Kriss

Skärmavbild 2015-10-05 kl. 18.07.36

Etiketter:, , , ,

4

Recension: ”Huset på udden” av Agatha Christie (1958)

Posted by admin on 7 september, 2015 in Bokrecension, Deckare, Psykologisk thriller

Agatha Christie anses som bekant vara pusseldeckarens moder, så när jag upptäckte att Huset på udden benämns som psykologisk thriller blev jag såklart väldigt nyfiken. Att boken dessutom var Christies egen favorit ökade naturligtvis bara intresset!

Huset på uddenNär doktor Calgary inser att hans bortavaro under en längre polarexpedition lett till att den unge mannen Jacko blivit oskyldigt dömd för mordet på sin egen mor, Rachel Argyle, och därefter avlidit i fängelset, beslutar han sig för att återvända till Viper’s Point. I det stora huset i England har Jackos familj levt vidare, i tron att deras egen son och bror är den skyldige. Där finns Mr Argyle, hans unga sekreterare, en guvernant och Argyles fyra, numera vuxna, barn – samtliga adopterade och hämtade direkt från gatans sociala misär.

Såhär två år efter tragedin visar det sig att doktor Calgary kan ge Jacko alibi, men familjens reaktion på beskedet blir oväntad. Istället för lättnad över att hans minne nu är rentvått verkar skräcken breda ut sig på nytt. För om inte Jacko var den skyldige – vem var det då som så brutalt vågade slå ihjäl Mrs Argyle med en eldgaffel, medan övriga familjemedlemmar fortfarande befann sig i huset?

flik Huset på uddenJag kan förstå varför detta anses vara en psykologisk thriller, till skillnad från Christies många pusseldeckare. Dramat innehåller inte lika mycket yttre dramatik och istället framskrider handlingen främst i karaktärernas inre. Misstankarna sprider sig som ett gift och påverkar familjerelationerna på ett sätt som ingen kunnat tro. Det märks att Christie lagt tyngd vid de olika personernas reaktioner, inbördes förhållanden och ett tema är att det aldrig går att vara helt säker på någon, hur väl man än tror sig känna varandra. En rolig detalj är förresten att jag i början av boken anade att Christie blivit inspirerad av Lizzie-Borden-fallet, vilket faktiskt nämns senare i boken.

huset på uddenDe psykologiska inslagen uppskattar jag definitivt, men samtidigt går det inte att bortse från att boken ändå har många drag av pusseldeckare och dessutom är en klassisk slutna-rummet-gåta. Thriller är kanske inte en helt korrekt kategorisering, kanske passar ”psykologisk deckare” bättre - för mer psykologiskt fokus än vanligt är det absolut. Det finns även inslag av mer allvarliga teman, såsom hur människor kan reagera på välgörenhet, vad familjeband och tillhörighet är för något och att kärlek aldrig kan uppstå genom tvång. På några ställen tyckte jag att tempot var lite för lågt, vilket sänker betyget något. Men snart tog intrigen ny fart och upplösningen var både dramatisk och obehaglig. Som vanligt blir jag verkligt imponerad av Christies förmåga att knyta samman alla trådar på ett snyggt sätt. På bokens sista sida känns storyn fulländad, stilfullt avrundad och jag läser de sista orden med ett leende på läpparna.

blodblod blodblod

Etiketter:, , , , , , ,

4

Höstböcker jag ser fram emot!

Mycket snart är hösten här. Utöver mörkret som jag verkligen inte är förtjust i kan det ändå vara mysigt, speciellt när man har kakelugn och korgen full av ved som här i lägenheten. Men framför allt ser jag fram emot hösten av två anledningar.

Den första anledningen är såklart Bokmässan i Göteborg (klicka för seminarieprogram). Träffa vänner och bekanta i bokbranschen, lyssna på seminarier och bara njuta av stämningen. För det andra – och kanske framför allt – har jag en lista med böcker som jag ser fram emot något alldeles vansinnigt. Som vanligt i min värld är det en blandning av klassiker och spänning, men även böcker i gränslandet mot roman. Här är min topp-åtta-lista över höstens läsmåsten!

vinterfolket1. Vinterfolket av Jennifer McMahon kändes omedelbart klockren när jag såg och läste om den. Jag har läst hur den jämförts med Christina Schwarz Fruset vatten (”Drowning Ruth” på engelska), vilket låter lovande eftersom jag tyckte mycket om den (ja, spänningsromanen som Oprah och hennes bokklubb höjde till skyarna för 15 år sedan, för min del fick den inte toppbetyg men var ändå en härlig läsupplevelse). Det återstår alltid att se om boken lever upp till förväntningarna och om den är mer roman än spänning eller tvärtom. Väldigt snygg formgivning, men har tyvärr inte hittat namnet på vem som skapat det. Tydligen är författaren högt älskad bland många läsare, så detta blir intressant.

Se den snygga trailern här. Vågar vi tänka filmatisering?

Lolita2. Lolita är en bok som jag börjat läsa och slutat läsa efter någon fjärdedel. Flera gånger. Det är väldigt obehagligt att läsa om en vuxen man som romantiserar och idealiserar en ung flicka på det viset. Samtidigt har jag faktiskt inte läst hela boken och tänker inte uttala mig mer förrän jag gjort det. Filmatiseringen med Dominique Swain från 1997 är ganska minnesvärd.

Och kan man låta bli att läsa en bok med en formgivning som denna? Återigen Lars Sundh på Modernista och förmodligen det snyggaste Lolita-omslaget någonsin. Kommentera gärna om du som bloggläsare har läst Lolita, jag är mycket nyfiken på vad landets boknördar tycker om boken och hur den kommer att tas emot som nyutgåva.

3. Den 15 september skulle Agatha Christie fyllt 125 år och till hennes ära firar Bookmark Förlag med tre nya pusseldeckarklassiker. Den här gången blir det Par i brott, en novellsamling med paret Tommy och Tuppence i huvudrollen. Ska bli roligt att återse dem! Det blir även en uppdaterad version av 4.50 från Paddington och Fem små grisar. Den senare blev ett riktigt skapligt Poirot-avsnitt från 2003 (lever faktiskt väl upp till boken). 4.50 från Paddington är läsarnas egen framröstade Christie-favorit! Själv röstade jag på En dos stryknin, hennes debut.

paddington fem små grisar

Främlingar på ett tåg4. Främlingar på ett tåg är den psykologiska thrillerns mästare Patricia Highsmiths debutroman, som filmatiserades av Hitchcock. Jag ser verkligen fram emot att läsa den och hittar den i brevlådan inom kort. Återkommer med recension på LitteraturMagazinet!

5. De försvunna är också en psykologisk spänningsroman, av författaren Caroline Eriksson som tidigare skrivit Inga gudar jämte mig och ännu en historisk deckare i serien Svenska mord. Nu byter hon bana, vilket är både lite tråkigt (det blev bara två böcker i Svenska-mord-serien), men även intressant! Boken är nyutkommen, liksom en del av de andra i listan, men de flesta har recensionsdatum i september eller oktober och här i Lund strilar redan ett stilla höstregn…

De försvunna  ett förbud mot mord

6. Ett förbud mot mord av Louise Penny har skrivit några böcker om kriminalinspektör Gamache (Den grymmaste månaden och ett par till), men vad jag förstår går de bra att läsa som fristående. Författaren har kallats för en modern Agatha Christie som ”skänker pusseldeckaren elegans och djup” (New York Times). Det går naturligtvis inte att motstå.

miniatyrmakaren7. Miniatyrmakaren av Jessie Burton (passande efternamn) kommer ut i oktober och har redan blivit mångfaldigt prisad. Handlingen väcker verkligen min nyfikenhet (från förlagets hemsida): En höstdag 1686 knackar artonåriga Nella Oortman på dörren till ett stort hus i Amsterdams rikaste kvarter.
Nella har kommit från landet för att påbörja sitt nya liv som hustru till den framgångsrike köpmannen Johannes Brandt, men möts i stället av hans vasstungade syster Marin. Först senare dyker Johannes upp – och ger henne en bröllopspresent utöver det vanliga: en exakt kopia av deras hem i dockskåpsstorlek. Skåpet ska inredas av en gåtfull miniatyrmakare, vars pyttesmå skapelser visar sig spegla sina verkliga motsvarigheter på överraskande sätt. Nella blir till en början förbryllad av den slutna världen i hushållet Brandt, men i takt med att hon uppdagar dess hemligheter förstår hon vilka allvarliga faror som hotar dem alla. Håller miniatyrmakaren deras öde i sina händer? Och kommer hon i så fall att vara nyckeln till deras räddning – eller orsaken till deras fall?

normalDet är tydligen inte bara jag som omedelbart får Flicka med pärlörhänge-vibbar, även om min önskan är att den här boken är betydligt mer spännande än Chevaliers söta men kanske lite väl neutrala succébok.

8. Dexter goes romance? Kanske är det jag som önsketänker utifrån baksidestexten, men från Harper Collins Nordic kommer thrillern Normal, som jag är riktigt nyfiken på. Den kostar bara 99 kr på förlagets hemsida. Den är för övrigt helt ny (hemsidan) och med fler genrer än tidigare, både deckare/thrillers och romaner. Roligt!

Hoppas att du som bloggläsare hittat något intressant bland mina tips, själv har jag redan skrivit en prydlig lista på allt som ska läsas i höst. Berätta gärna vilken bok du är nyfiken på! /Kriss

Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

2

Recension: ”Bonjour tristesse” av Françoise Sagan (1954)

Posted by admin on 31 augusti, 2015 in Bokomslag i fokus, Bokrecension, Filmatisering, Klassikerprojektet

Ibland drabbas jag av klassikerbegär och då är det bra att ha en bunt olästa sådana i bokhyllorna. Bonjour tristesse av Françoise Sagan är den tidlösa femtiotalsklassikern som jag väntat på länge och njutit lite av att ha kvar oläst.

bonjour-tristesseCécile är sjutton år och tillbringar sommaren tillsammans med sin blott fyrtioåriga pappa Raymond, i en hyrd semestervilla på Franska rivieran. Solen gassar, stranden ligger vit och den unge pojken Cyril uppvaktar henne med löften om kärlek och erotik. Med sig har fadern sin unga, rödblonda flickvän Elsa, som inte är många år äldre än Cécile själv. Elsa är aningslös och enfaldig, men Raymond gör vad som helst för att fly ensamheten efter Céciles mammas bortgång och han njuter även av att fortfarande ha lite av sin ungdom kvar – något Cécile åser med ett vant och överseende lugn.

Det är först när Raymonds tidigare bekantskap, den med honom jämnåriga Anne, kommer på oväntat besök som Cécile känner hur hennes tidigare oinskränkta makt börjar rinna mellan hennes fingrar. Hon pendlar mellan beundran och svartsjuka inför Anne, som verkar vara mer än en ytlig förälskelse för hennes annars så lättsinniga kvinnotjusare till far. Cécile ser sin chans och drar sig inte för att påverka ödets utfall. Planen kan fungera, men hon har inte räknat med att kärlekens effekter aldrig går att förutse.

Bonjour coverDet här var en riktig liten pärla. Språket, stämningen på den heta stranden där Cyril väntar med unga, heta smekningar, allt är så levande beskrivet och lite extra intressant just för att det skrevs när Sagan bara var 18 år. Redan från början ligger det en psykologiskt tät atmosfär över dramat, som lovar läsaren att det här aldrig kan sluta helt lyckligt. Men hur ska det då sluta? Tidigt anar jag att Cécile inte har så bra koll på varken sina egna eller andras känslor som hon själv tror, att hon leker på områden hon inte behärskar.

Bitvis hade jag svårt att hänga med i hennes tankebanor, vad hon egentligen vill och vad hon faktiskt känner inför sin pappa, inför Elsa och kanske framför allt inför Anne. Klart är i alla fall att hon betraktar den sanna kärleken utifrån, att hon inte på allvar tagit steget in i vuxenlivet och att hennes grymma spel är ett sätt att försöka sig på att delta utan ansvar. Det måste skrivits hyllmeter efter hyllmeter med litteraturanalyser av hennes relation till Raymond och Anne, och jag ska inte ge mig in på det. Men intressant är det och jag rekommenderar att läsa boken en kulen höstkväll, som ett tillfälle att njuta av en sann klassiker och samtidigt drömma sig bort till en fjärran riviera.

Jag tyckte ändå inte lika mycket som den som vissa andra klassiker (Doktor Glas, Flugornas herre, Thérèse Raquin, det finns många), så det blir en fyra. Nu måste jag se filmatiseringen från 1958.

/Kriss
blodblodblodblod

Etiketter:, , , ,

7

Recension: ”Miss Peregrines hem för besynnerliga barn” av Ransom Riggs

Posted by admin on 27 augusti, 2015 in Bokrecension, Filmatisering, Skräck, Spökhistoria

Nyligen upptäckte jag att filmatiseringen av Miss Peregrines hem för besynnerliga barn kommer nästa vår – och att tredje Peregrine-boken, Library of Souls, släpps redan i höst, den 22 september. Hög tid att läsa första boken i serien!

Miss peregrineJacob är en uttråkad tonåring som bor med sin mamma och pappa i en trist stad i USA. Han har inte många vänner och kontakten med föräldrarna är ytlig. Ingen tycks förstå honom, ingen annan än hans lite udda farfar Abraham, som berättar fantastiska historier som Jacob såhär i tonåren har slutat tro på för länge sedan. Ändå är det farfadern som står honom närmast.

Historierna kretsar alltid kring en samling barn som Abraham levde ihop med som liten under Andra världskriget. När farfadern dör under mystiska omständigheter får Jacob allt fler tecken på att berättelserna kanske har förankring i verkligheten. Frågorna för honom till en ödslig ö utanför Wales vilda kustremsa – och samtidigt närmare Miss Peregrines hem där de besynnerliga bor, de som inte är som andra barn…

Det finns mycket att säga om den här boken, för den uppnår faktiskt ganska höga nivåer av besynnerlighet. Först och främst måste jag nämna fotografierna som boken innehåller, som tydligen är autentiska foton som författarens medarbetare hjälpt till att hitta på loppisar och marknader (vissa är lätt bearbetade). De lyfter verkligen historien, inte minst för att de är vackra, suggestiva och har koppling till handlingen.

peregrine1 peregrine3

peregrine2Det jag främst tyckte om med boken var berättarrösten. Det är Jacob som berättar i jagform, vilket för läsaren nära honom. Han är full av känslor, kärleken till farfar Abraham går inte att ta miste på och det gör honom mänsklig och lätt att engagera sig i. Självklart uppskattar jag de ovanliga barnen och beskrivningen av dem, men även av den lilla walesiska fiskebyn som Jacob och hans pappa reser till. Boken är lättläst, händelserik och stämningsfullt. Jag kommer absolut att läsa bok nummer två och kanske snegla på trean. Samtidigt har jag en del invändningar som jag inte kan komma ifrån. Jacobs pappa är summariskt beskriven, vilket gör mig lite konfunderad. Förmodligen är det medvetet gjort från författarens sida – det ska kanske bana väg för ett val som Jacob tvingas göra, men det ger mig ändå en känsla av att pappans karaktär inte är riktigt motiverad. Och varför dricker han så mycket? Enda anledningen jag kan komma på är att han också sörjer farfar Abraham, men det förblir en gissning från min sida.

LibraryOfSoulsDessutom var det påtagligt hur jag uppskattade bokens första halva mer än andra. I början är boken mer suggestiv och stämningsfull, för att i slutet bli alltmer dramatisk och ”filmisk”. Det är i sig ingen nackdel, men det blir lite för mycket av det goda, kulor viner och offer skördas. Det är nästan att jag ser bioduken framför mig och det störde bitvis läsningen och fick mina ögon att börja skumma. Personligen hade jag sett fler besynnerligheter, färre dramaturgiska drag.

Genremässigt spretar det också lite väl mycket för min smak. Det är en klockren crossover-bok, men allteftersom blir det mer sci fi och skräckinjagande monster med sjögröna tungor. Det är inte vad man som läsare förväntar sig av titel, typsnitt, omslag och bilder. Dessutom: monster är aldrig så spännande som innan de avslöjas. I och för sig har boken redan blivit enormt uppmärksammad, men jag känner ändå att det är ”synd” på en bok med så stor potential. Det är nästan som att författaren inte riktigt haft makt över handlingen, som om den dragit iväg med honom snarare än tvärtom. Som en körskolebil som övningskör med sin förare.

Slutet kommer lite plötsligt och har en tydlig koppling till andra boken. Förmodligen läser jag den, men Miss Peregrines hem för besynnerliga barn når i slutändan bara upp till en tre – med ett litet uppskattande plus i kanten.

/Kriss

blodblodblodblod

Etiketter:, , , , , , , , , ,

0

Recension på LitteraturMagazinet: ”Vem var Alice?” av T.R. Richmond

Nu ligger min recension av T.R. Richmonds thriller Vem var Alice? uppe på LitteraturMagazinet (klicka för att läsa)!

Vilka spår lämnar vi efter oss på internet och var går gränsen mellan dikt och verklighet?

Läs recensionen här eller klicka på bilden.

/Kriss

Vem var Alice normal inb_final_IM.indd

Etiketter:, , , , , ,

0

Recension: ”Ediths dagbok” av Patricia Highsmith (1977)

Posted by admin on 21 augusti, 2015 in Bokrecension, Psykologisk thriller

”It took me like 8 months to get through this tiny little book. Why? Because Patricia Highsmith is insane, that’s why.” Jag brukar inte läsa recensioner på Goodreads, men efter att ha läst ut Ediths dagbok för andra gången i livet var jag tvungen att botanisera bland andras åsikter om den här minst sagt udda psykologiska thrillern.

edits dagbok Just nu finns boken inte tillgänglig på svenska (förutom gamla sådana på Bokbörsen) och den översättning jag läste från 70-talet är både dåligt korrekturläst och språkligt omodern. Klicka på bilden till vänster för att se den engelska utgåvan som finns att köpa. Jag tror att det, ihop med en trist sättning, påverkade min läsupplevelse – men boken ligger mig ändå varmt om hjärtat.

Edith flyttar med maken Brett och sonen Cliffie till en lantlig idyll i Pennsylvania, något som blir startpunkten på andra mindre positiva förändringar i deras tillvaro. Edith arbetar sporadiskt med att skriva politiska tidningsartiklar och kämpar med en egen tidskrift, men efterfrågan haltar och hon har svårt att finna mening i tillvaron. Den med tiden alltmer alkoholiserade Cliffie är en stor besvikelse för sina föräldrar, men till skillnad från den rättframme Brett försöker Edith tränga undan känslan att ingenting blivit som hon ville. Bretts ålderstigne farbror George får för sig att flytta in hos dem, förväntar sig ständig uppassning från Edith, ett ansvar som Brett helt och håller överlåter till sin hustru. För att sätta guldkant på tillvaron skriver hon dagbok, men det som först är oskyldiga dagdrömmar – om hennes relation till Brett, om Cliffie som i dagboken börjar på Princeton och skaffar sig en förtjusande fästmö – suddar med tiden ut gränsen mellan dikt och verklighet och för henne allt närmare mental kollaps.

Ediths Diary OUBoken utspelar sig under många år, från femtiotalet då Cliffie fortfarande är tonåring till dess att han är en ung, arrogant man som smygdricker Georges alkoholbaserade mediciner och högst sporadiskt betalar sitt uppehälle i föräldrahemmet. I början av boken får jag en känsla av att Highsmith identifierar sig mer med Cliffie än med Edith, vilket gör bokens början lite långsam. Cliffie är kanske sinnebilden av den unge man som Highsmith ofta skriver om, förmodligen för att det finns mycket av henne själv i dem (så även Tom Ripley, misstänker jag). Dessa unga män är ofta gränslösa, svåra att tycka om och med en outtalad homosexuell läggning som de inte till fullo kan acceptera. Men undan för undan märks det hur Patricia Highsmith börjar leva sig in i Ediths känsloliv och hon går från strikt kontrollerad hemmafru, som hanterar svåra känslor med opassande skratt och axelryckningar, till en arg och uppbragd person som slutat bryr sig om vad andra tycker. Kanske borde detta skänka henne den befrielse hon så innerligt behöver, men så blir det inte. Vägen mot katastrof är ofrånkomlig och symboliken i slutscenen undgår ingen läsare.

PatriciaDet skulle vara intressant om den här boken gavs ut på nytt – och jag är faktiskt överraskad över att det inte skett än. Bokens dramaturgi kan kanske beskrivas som ”lite omodern” – ingen strategisk intrigkarta så långt ögat når. Men det gör inget. Här får läsaren en chans att använda sin egen intelligens och intuition, vilket i sig ökar spänningen.

Jag kan inte ge något exakt betyg på boken, utan nöjer mig med att beskriva den som en minnesvärd, annorlunda och obehaglig psykologisk roman från en väldigt intressant författare.

/Kriss

Etiketter:, , , ,

2

Recension: ”Och så var de bara en” av Agatha Christie (1939)

Posted by admin on 10 augusti, 2015 in Bokrecension, Deckare, Psykologisk thriller

Och så var de bara en är kanske Agatha Christies mest berömda deckare och jag förstår varför. Handlingen är tajt och planeringen fulländad. Dessutom har den en minst sagt obehaglig stämning som gör den till något mer än en klassisk pusseldeckare, något jag minns speciellt från första gången jag läste den.

Formgivn Och så Det här är en ovanlig bok av Christie, i den mening att den inte innehåller någon detektiv, såsom Hercule Poirot eller Miss Marple. Istället är det de tio personer som blivit inbjudna till den karga ön Soldier Island som för handlingen framåt, något som passar bokens stämning utmärkt. Böckerna med Poirot och Marple brukar ha en väldigt gemytlig och lite putslustig berättarton. Detsamma kan inte sägas om Och så var de bara en. Istället är den mörk, klaustrofobisk och med en olycksbådande atmosfär som ihop med intrigen säkert bidragit till att göra den till en av de mest lästa böckerna genom tiderna.

Alla har de blivit lurade till ön av någon de trodde att de kände. Alla ser de från början fram emot en trevlig vistelse på den obebodda ön – och alla har en annan människas liv på sitt samvete utan att ha fått stå till svars för det. Någon vill att de tar ansvar för sina handlingar, någon som inte drar sig för att utkräva det yttersta straffet. Husets okända ägare Mr. Owen syns inte till och när den första gästen dör under mystiska omständigheter blir det alltmer uppenbart att förbindelsen med fastlandet är bruten. I samtliga gästrum hänger den klassiska barnramsan inramad, ramsan om de tio små tennsoldaterna som försvinner, en efter en…

Den inleds:

Tio små tennsoldater åt supé i Rio. En satte i halsen, och så var de bara nio.

Och så var de 3Jag har som sagt läst boken tidigare, men eftersom det var så länge sedan mindes jag faktiskt inte vem som var mördaren. Ändå var jag naturligtvis helt övertygad om att jag var rätt person på spåren. Jag hade fel.

Men det är inte bara själva mordgåtan som gör boken spännande. Miljöbeskrivningen levandegör tillvaron på ön; månskenet som lyser upp vågorna när de slår mot klipporna, den stora, kallt moderna villan som inte har några gömställen men som ändå verkar hemsökas av en okänd figur. Och så har vi gästernas samveten och inre monologer. Alla har de på olika vis bidragit till en eller flera andra människors död och få av dem vill kännas vid sitt ansvar. Vissa avvisar helt vad som hänt i det förflutna, andra går under av skuld. Alla drabbas de av skräck inför de övriga gästerna, inför herr och fru Rogers, general Macarthur, ungmön Emily Brent, doktor Armstrong, den unga kvinnan Vera Claythorne och de andra. Samtidigt tvingas de samarbeta för att överleva.

Formgivn flik Och såAllt detta gör boken till något mer än en klassisk pusseldeckare – det är även en strålande psykologisk thriller. Det handlar om hur olika personligheter reagerar när de ställs öga mot öga med sin egen skuld. Det handlar om ändamål som – kanske eller kanske inte – helgar medlen. Och det handlar om vad som kan hända när en mördare tilldelas makten över andras liv.

Härligt, Bookmark Förlag, fortsätt så. Ser fram emot fler läsupplevelser ur denna nyutgivna Christie-serie! Och stort tack för recex.

/Kriss

blodblodblodblodblod

Etiketter:, , , , , , ,

2

Läcker formgivning av Agatha Christie!

Posted by admin on 6 augusti, 2015 in Bokbubbel, Bokomslag i fokus, Dagens tips, Deckare

I början av sommaren drabbades jag av Agatha-Christie-feber, ungefär samtidigt som jag hade som mest att göra i jobbet. Nu har jag äntligen lyckats skapa lite tid till att läsa och njuta av deckarutgivningen från Bookmark Förlag, något jag sett fram emot länge. Formgivningen av Sara R. Acedo är helt enkelt oslagbar och förtjänar ett eget inlägg (de andra böckerna kommer framöver).

Just nu läser jag Och så var de bara en, en bok som haft många mer eller mindre politiskt korrekta titlar genom åren. Här blev både bok och titel väl översatta och hittills är den lika suggestiv och olycksbådande som jag minns den från tonårstiden. Baksidestext längre ner.

Formgivn Och så

Poirots jul har jag också läst för länge sedan och den kommer jag faktiskt att vänta med till november, när vi alla börjar längta efter julen, höstmörkret är ogenomträngligt och öronlappsfåtöljen kallar. Hercule Poirot är tveklöst min favoritdetektiv, kanske med enda konkurrensen Ture Sventon.

Formgivn Poirots jul

Det jag tycker så mycket om med formgivningen på den här serien är dels att den är otroligt snygg (såklart), dels att det är genomtänkt. Det fina finns i detaljer som typsnitt, guldglänsande foliering och att förlagsnamnet finns med på varje framsida som del i själva bilden (se till exempel nyckelhålet ovan). Även 1920-talets art-deco-inslag är klockrena och finns både på omslag och insidan av pärmen, se nedan. Runt böckerna finns matchande flik som berättar att boken är en jubileumsutgåva i nyöversättning – Christie skulle fyllt 125 år i år.

Sist men inte minst uppskattar jag alltid välskrivna och väl sammanfattade fliktexter om bok och författare, även när författaren är välkänd.

Baksidestexterna till ovanstående böcker. Klicka för stor bild.

Formgivn Bak Och så  Formgivn Bak PoirotPärmarnas insidor, med samma färgtema som omslaget. Gult och grön/rött för dessa böcker, Döden på Nilen var lila. Läckert! Nu ska jag läsa vidare i Och så var de bara en.

Formgivn flik Och så   Formgivn Flik Poirots jul

Stort tack till Bookmark Förlag för recex!

/Kriss på Spyglass Text

Etiketter:, , , , , , , , , ,

2

Recension: ”Döden på Nilen” av Agatha Christie (1938)

Posted by admin on 21 juli, 2015 in Bokrecension, Deckare, Filmatisering

Under en tid har det varit stiltje här på Bokdetektiven. Det är svårt att hitta egen lästid när jag arbetar med att läsa och granska böcker hela dagarna i min firma Spyglass Text - och våren har minst sagt varit fullspäckad. Men en nyöversättning till av Agatha Christie gick inte att motstå.

Döden på Nilen2Förra månaden recenserade jag Christies Badortsmysteriet, på LitteraturMagazinet – och gav den toppbetyg! Det är Bookmark Förlag som satsar på nyutgivning av Agatha Christies klassiska pusseldeckare. Ny översättning (Helen Ljungmark), ny formgivning (Sara R. Acedo) och därmed en ny läsupplevelse fick det i alla fall att fladdra i magen på mig! Det gick inte att motstå att beställa hem alla hittills utkomna från förlaget.

Även i denna bok har Hercule Poirot semester och den här gången går resan till Egypten. En samling människor samlas på båten Karnak, för att avnjuta värmen, beundra utsikten över sanddynerna och insupa landets historiska atmosfär. Linnet Ridgeway, den 20-åriga skönheten som tycks ha fått allt här i livet, är där på sin bröllopsresa. Hon är även en av Englands mest förmögna personer, har näsa för affärer samt en sällsam förmåga att alltid få vad hon vill. Till och med sin bästa väninna Jacqueline de Belleforts fästman Simon Doyle.

När Jacqueline överraskar brudparet med att dyka upp på båten är det upplagt för katastrof. Poirot får tillfälle att använda sin ledighet åt att lösa gåtan som bland annat kretsar kring ett eftertraktat pärlhalsband, ett fallande stenblock, ett par nagellacksburkar och en limtub. Men mysteriet handlar även om olycklig kärlek, familjehemligheter och de ofrånkomliga konsekvenserna av att vilja ha precis allt…

Döden på Nilen är en något längre bok än många av Christies övriga. Det dröjde också lite längre innan bokens mordoffer möter döden, men det gjorde verkligen ingenting. Snarare höjde det spänningen, eftersom jag som läsare naturligtvis redan visste att jag väntade på något gott. Dessutom fick jag tillfälle att lära känna persongalleriet, som var både myllrande och varierande. I början var det, som ofta i Christies deckare, lite förvirrande med alla nya namn (dock inte fallet i Badortsmysteriet), men det blev inget långvarigt problem.

Döden på Nilen - mönsterFaktum är att jag en bit in började misstänka hur det låg till med själva mordgåtan – vem och varför – men inte heller det förtog spänningen. Jag behövde naturligtvis få veta om jag hade rätt och även luska ut de andra, lite mindre mysterierna kring mordet som Agatha Christie placerat ut. Som vanligt var språket lättläst, hemtrevligt och med en speciell atmosfär som jag helt enkelt älskar.

Jag kan knappt bärga mig inför nästa bok och har redan beställt alla hittills utkomna. I höst kommer fler… Härnäst blir det antingen Huset på udden eller Mordet på Orientexpressen (som jag läst, men det var länge sedan – och då i äldre översättning). Dessutom kan jag inte sluta dregla över formgivningen. Om några dagar tänkte jag viga ett inlägg åt denna, men kan inte låta bli att visa insidan av pärmen redan nu. För en art-deco-nörd som jag är detta vardagslyx på hög nivå (detta och att strosa längs Ocean Drive i South Beach, Miami, Florida och beundra art-deco-arkitekturen – rekommenderas varmt).

Och om man nu älskar en bok – varför ska man som recensent låta bli att ge toppbetyg?

Nu är det dags att se filmatiseringen! Säkert perfekt för en regnig sommarkväll. När boken är utläst.

/Kriss

blod blodblodblodblod

Etiketter:, , , , , , , , ,

2

Recension på LitteraturMagazinet: ”Istvillingar” av S.K. Tremayne

Nu ligger min recension av S.K. Tremaynes thriller Istvillingar uppe på LitteraturMagazinet (klicka för att läsa)!

Det kan inte hjälpas, detta blir andra femman jag delar ut här på LitteraturMagazinet.

Läs recensionen här eller klicka på bilden.

/Kriss

Istvillingar

Etiketter:, , , , , ,

2

Finfin formgivning!

Posted by admin on 12 juni, 2015 in Bokbubbel, Bokomslag i fokus, Dagens tips, Psykologisk thriller

Nyligen läste jag nyöversättningen av Badortsmysteriet av Agatha Christie (recension på LitteraturMagazinet, se inlägg nedan) och blev alldeles förfärligt sugen på de andra Christie-böckerna från Bookmark Förlag, med helt oslagbar formgivning av Sara R. Acedo och utmärkt översättning av Helen Ljungmark.

Så jag beställde helt enkelt allihop. Till hösten kommer fler.

Först ut efter Badortsmysteriet blir Huset på udden, som är något så ovanligt som en psykologisk thriller/spänningsroman av pusselproffset Agatha Christie. Den kom faktiskt ut redan i höstas och jag har gått och fingrat på den i bokhandeln lite då och då – och nu är det alltså snart dags (recension i kommande inlägg här på Bokdetektiven). Här några bilder som visar hur viktig formgivning, både yttre och inre, är för upplevelsen och intrycket av boken.

Omslag. Ibland säger faktiskt en bild mer än tusen ord.

Agatha Huset på udden

Insida av pärm – art deco-mönster. Så fint.

Agatha Pärm 

Baksidestext (läs!).

Agatha Baksidestext

Och, sist men inte minst – något av en idol och kvinnan som uttalade dessa mycket kloka ord: I like living. I have sometimes been wildly, despairingly, acutely miserable, racked with sorrow, but through it all I still know quite certainly that just to be alive is a grand thing.

Agatha Flik

/Kriss

Etiketter:, , , , , , ,