5

Recension: ”Onda flickor” av Alex Marwood

Vad tiden går! Känns som att Bokmässan i Göteborg var igår – och något bloggande på sistone har det inte blivit. Eftersom jag är på gång med att starta egen firma har tankarna helt enkelt varit på annat håll! Dessutom regnar det. Oupphörligen. Men en viss pseudonym har ändå lyckats lysa upp höstmörkret…

onda flickorJag har försökt läsa den här boken sedan förra Bokmässan – men icke. Av någon anledning har den hela tiden bortprioriterats till förmån för annat. Men eftersom Modernista nyligen gav ut bok nummer två (Granne med döden) av den brittiska journalisten och författarpseudonymen Alex Marwood – som jag absolut måste läsa, eftersom så många säger att den är riktigt, riktigt spännande - så blev jag tillslut tvungen att läsa hennes första bok – Onda flickor.

Jag är så glad att jag gjorde det.

Jag hade hört att den skulle vara ”Bra – men kanske inte bra”, för att sammanfatta det. Jag har även hört att Granne med döden är mer spännande. Ja, det återstår ju att se – men i Bokdetektivens värld är Onda flickor både tillräckligt spännande – och alldeles lagom hemsk…! Blir extremt sugen på att kasta mig över Marwoods senaste, som står redo i bokhyllan och väntar.

En het sommar år 1986 döms två små flickor, den fattiga Jade och den mer välbärgade Bel, för mord på en ännu yngre flicka. Omvärlden står mållös inför deras unga grymhet, men tiden går och tjugofem år senare är det nog ingen som vet exakt vad som hände med de två fördömda.

En dag beger sig frilansjournalisten Kirsty till en sömnig turistord vid kusten för att rapportera om ett antal skrämmande attacker på unga kvinnor. Hon stöter ihop med Amber, som hittat en död flicka på nöjesfältet där hon arbetar – och det dröjer inte länge förrän de två unga kvinnorna känner igen varandra. En löpeld av oväntade och samtidigt ofrånkomliga händelser börjar sprida sig genom deras liv…

SRENA MACKESYUsch, det är så obehagligt att jag känner det i magen. Det här är verkligen en berättelse. Dessutom är hela boken skriven i presens, vilket ger en känsla av påtaglig närhet – som om det hänt på riktigt, hur ofattbar storyn än är. Visst är detta en spänningsroman, en psykologisk thriller – eller hur läsaren än vill definiera den. Men det som ger gåshud är att jag är alltför medveten om att verkligheten oftast överträffar dikten.

Skulle inte bli förvånad om detta blir filmatiserat. Kanske inte – men det skulle kunna göras. Det är förresten något som får mig att tänka på Gillian Flynns sätt att skriva – är det fler än jag som tänkt på det? Jag tror det är något med berättarrösten; den där rösten som inte viker för något.

Jag tycker även om Marwoods sätt att skriva. Det märks att hon njöt när hon skrev den här bok – ändå kan jag tycka att hon blir lite för ordrik ibland. Boken hade kunnat kortas ner för att bli ännu bättre, även om de bitvis långa beskrivningarna nog mest beror på att Marwood (eller Serena Mackesy, som hon egentligen heter) verkar tycka mycket om att skriva! Och det är ju kul, för det här är en författare jag skriver upp på min inre favoritlista.

Och så var det det där med temat. Handlar det om onda barn? Handlar det alls om barn? Kanske handlar det mer om föräldrar och föräldraskap, trots att det är barnen som läsaren får följa i delar av boken? Jag är nog ändå lite osäker på vilket budskap författaren vill ha fram – men jag är säker på att det finns många sätt att tolka den här boken på. Den väcker helt klart många omtumlande frågor till liv.

Full pott? Nej, det blir det inte. Vet inte varför – här på Bokdetektiven är det min personliga läsupplevelse som regerar och den är sällan styrd av logik. Men det är en stark fyra!

Trevlig fredag önskar Kriss 
blodblodblodblod

Etiketter:, , , , , , ,

5 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>