17

Recension: ”Gone Girl” av Gillian Flynn

Posted by admin on 9 oktober, 2013 in Bokomslag i fokus, Bokrecension, Deckare, Psykologisk thriller

Det är inte helt ovanligt med kriminalromaner som jag bara läser ut för att jag vill veta hur det slutar och egentligen inte för att boken är särskilt njutbar. Det gäller verkligen inte Gone Girl av Gillian Flynn. Den är njutbar rakt igenom. Tack för boken, Modernista!

gonegirlframEn dag är Amy bara försvunnen. Strykjärnet står framme och i vardagsrummet finns tecken på strid. Amys make Nick bedyrar sin oskuld, men står snart handfallen inför både medieuppbåd och vissa omständigheter som gör att han snart befinner sig i fokus för polisens uppmärksamhet… Låter det enkelt? Det är det inte. I början tyckte jag att det verkade vara väldigt mycket ”48-hour-mystery” över det hela (ett amerikanskt tv-program om verkliga brott som jag sett skrämmande många avsnitt av) och jag fick inte riktigt grepp om vad detta var för typ av bok.

Nick och Amy är ett elegant ungt par som på grund av familjeangelägenheter flyttar från ett hektiskt liv i New York till den lantliga delstaten Missouri.

gonegirlbakDär väntar en spridd skara familjemedlemmar: Nicks syster (som på något vis påminner om Deb i Dexter), deras senila och aggressiva far som inte kan sluta kalla kvinnor för ”subbor” och hans mor som snart ska dö. Amys föräldrar däremot är fortfarande gifta och lika idylliskt lyckliga som när de för många år sedan blev rika på böckerna som de baserat på just sin dotter; de älskade barnböckerna om ”Fantastiska Amy”. Trots att både Nick och Amy vill att flytten går smidigt börjar deras relation snart att förändras, och inte till det bättre.

Och jag vill verkligen inte skapa några spoilers, så jag nöjer mig med att stanna där.

Boken är både en psykologisk thriller och en klassisk kriminalroman, men kan lika gärna läsas som en vanlig roman eller varför inte en oförglömlig äktenskapsskildring. Och en skildring av en minst sagt destruktiv relation. Gillian Flynns språk är både lättläst, rappt och roligt med många igenkänningspunkter – även för människor i hälsosamma kärleksrelationer – och de 555 sidorna känns inte alls betungande. Tvärtom.

Gonegirl2Slutet är mycket oväntat. Och ändå – om man levt en stund (eller arbetat som socionom) – så väldigt väntat. Är slutet realistiskt? Nej, det är det nog inte. Här och där får jag en känsla av att både handlingen och bokens slut nog ändå är lite väl otroligt och fantastiskt. Och vansinnigt.

Men varför tycker jag isåfall att det är så fruktansvärt obehagligt?

Kanske för att den är en hårsmån från sanningen. Kanske för att jag vet att verkligheten överträffar dikten. Kanske för att jag också känt min beskärda del av galningar. Frågan är bara: vem är den största galningen?

Jag skulle avslutningsvis vilja säga att boken är lärorik. Ja, det är den. Och även om översättningen tyvärr lämnar en del över att önska kan Gone Girl inte få mindre än fem bloddroppar. Boken kan med fördel läsas i bokcirklar! Blir nog en givande diskussion…

Nu ska jag leta upp min sambo och ge honom en kram.

blodblodblodblodblod

Etiketter:, , , , , , , , , , , ,

17 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>